Den 11 mars 2001 var det dags f–r min lilla valps allra f–rsta utst”llning. Skall man vara riktigt ”rlig s var det ju mattes f–rsta utst”llning ocksÂ...
î-Jag vill ha en utst”llningshund!î, hade jag sagt till min uppf–dare n”r jag ringde f–r att anm”la intresse f–r hennes valpar.
îDet ”r ju inte det allra viktigaste f–rstÂs, men jag vill prova p sporten med den h”r hunden.î
Vi hade varit p Gr”nnautst”llningen Âret innan, n”mligen, och det verkade j”ttesp”nnande!
Vi fick hem Signe den 27 december och hon var otroligt s–t ń och vild. Matte hade l”st en eminent bok om utst”llningar, îMed seger i sikteî av Barbro Eklund, och vi b–rjade f–lja mÂnga av tipsen. F–r att kunna st”llas ut mÂste hunden vara van vid olika milj–er och andra hundar, kunna st p ett bord och bli kammad och trimmad, inte bli r”dd f–r att nÂgon k”nner p den och tittar p t”nderna, den mÂste kunna Âka bil och vara i en bur osv. Det h”r ”r ju saker som alla hundar b–r f –vning i och vi f–rs–kte f med nÂgon liten bit varje dag. MÂnga gÂnger var dock matte tr–tt av att en valp kunde vara s busig, men vi hade inte gett upp hoppet ”n.
Som f–rsta utst”llning hade matte valt en inofficiell valputst”llning med drive in som Svenska Hundklubben arrangerade i źlvkarleby lagom lÂngt hemifrÂn. Det h”r med drive in var en po”ng, tyckte vi, f–r d beh–ver man inte stressa och passa nÂgon tid. Det g”llde ju nu att f Signe att tycka att det h”r var nÂgot lustfyllt och mysigt...
Matte var ordentligt pÂl”st nu om hur det hela skulle g till (och hade k–pt vÂr klubbs film frÂn jubileumsutst”llningen) och Signe hade fÂtt –vning i nÂgot som utst”llningshundar mÂste kunna, n”mligen att g i utst”llningskoppel. Det ”r inte meningen att hunden ska g fot i ringen, utan den ska trava k”ckt och visa upp sig. Detta hade vi –vat p och Signe hade visat sig ha anlag f–r detta trodde vi. Hon hoppade och blev glad n”r man tog fram kopplet och var helt p det klara med vad îSt fiiintî betydde. Vi hade ocks varit hos vÂr uppf–dare och putsat p p”lsen.
S var det d dags att Âka. I en korg lÂg saker vi l”st i boken att det var praktiskt att ha med. Koppel, utst”llningskoppel, pÂsar, en trasa, s”kerhetsnÂl till nummerlappen, godis, mats”ck, vatten, kammar mm Buren och klappstolar var ocks med. V”l framme blev vi h”nvisade till en ridhusparkering som tyv”rr bara var en decimeterdjup iss–rja. Eftersom ni vet hur en foxterriers ben skall se ut s f–rstÂr ni att Signe fick b”ras in i ridhuset. Bl–t p”ls som drar Ât sig ridhustorv ”r v”l mardr–mmen f–r en str”vismatte.
N”r vi kommit in och satt ned Signe s visade det sig att hon trots all tr”ning (som ju bara varit lek) inte var s v”rst f–rberedd. Hon hade aldrig sett s mÂnga hundar f–rut eller k”nt s mÂnga dofter. Hon var ju bara fyra mÂnader och slet och drog Ât alla hÂll. Oss hade hon gl–mt. Vi anm”lde vÂr ankomst och fick en nummerlapp. Vi skulle nog ha lÂtit Signe lukta ett tag till men nu n”r vi fÂtt ett nummer blev det pl–tsligt brÂttom! Klubben hade st”llt upp trimbord och vi lyfte upp Signe f–r att b–rja fixa till frisyren efter bilf”rden. Signe som i vanliga fall stod s fint b–rjade d med nÂgot vi inte sett f–rut. I sin str”van att f komma ned till lukterna p marken sk–t hon fram hakan, h”ngde i kopplet, spretade bakÂt med bakbenen och f”llde ut frambenen Ât sidorna som ett flygplan. Det var om–jligt att f henne att st och hon blev bara hj”lpligt borstad och korven hade ingen verkan p henne.
Vips s var det vÂr tur att g in i ringen. Det var fullt med m”nniskor runt om f–r valpringen var popul”r. Signe och jag hade dock olika uppfattning om vad som skulle ske d”r i ringen. Jag t”nkte mig att f visa hundens r–relser och sÂnt, men Signe f–rs–kte streta till olika hundkompisar runt ringen. Domaren h”lsade hon p i f–rbigÂende. Med sin flygplansteknik f–rs–kte Signe f sin vilja fram. Kroppen liksom sv”vade lÂgt ovanf–r marken, bakbenen trampade frenetiskt med smÂ, sm steg framÂt i torven och frambenen var nu helt utf”llda Ât sidorna. Ur Signes gap h–rdes sm kv”vda î-H””s, h””sî.
Domaren hade roligt Ât Signe och det hade publiken med. Jag fick g mÂnga varv. Hon gick ganska normalt p v”g bort frÂn publiken men Ât andra hÂllet blev det flygplan igen och vid kanten lÂg sj”lva mÂlet f–r Signes stretande ń en j”ttestor Leonbergervalp som hade huvudet inne i ringen. Tyv”rr visade det sig att mitt utst”llningskoppel var elastiskt s det var meningsl–st att f–rs–ka dra henne uppÂt. Domaren gav mig till sist en lapp med kritiken och sa att vi var v”lkomna till valpshowen, som var lika med finalen. Otroligt!
SÂ h”r skrev domaren: îUtm”rkt typ, mycket trevligt temperament, bra uttryck, mkt bra stark rygg, v”l vinklad, r–r sig bra det lilla man kan se, bra visad.î Hur hade hon kunnat se allt detta???
I finalen blev det otroligt sp”nnande! En efter en plockades bort och tillslut var vi bara fyra kvar. Domaren valde och valde i en hel evighet och under tiden t”nkte jag att DET HźR skall jag hÂlla p med! Att det kunde vara s roligt att t”vla med sin lilla hund hade jag aldrig trott. Sp”nningen var verkligen p topp. Till slut kom vi fyra och Signe vann en liten gul vas och fick en turkos rosett. Jag tyckte det k”ndes som om vi hade vunnit BIS.
Eva Fornstedt Staflin med Flying Fox Zingoalla
Visst har jag fortsatt att st”lla ut och redan p sin andra utst”llning ett par veckor senare var Signe mer v”rldsvan. Jag rekommenderar alla att st”lla ut nÂgon gÂng. Det ”r j”ttekul ”ven om man inte vinner.