Förr fick man inte sitt kennelnamn förrän man bevisat att man kunde föda upp hundar. Numera kan man registrera ett kennelnamn då man börjar sin uppfödning och fördelen är då att man kan få sitt eget namn redan på första kullen. Sedan får de kullar man föder upp vara måttet på hur seriös man är och kunnig man blir med tiden. Vi valde att registrera ett kennelnamn - och betala den nätta summan av tvåtusen kronor - därför att vi känner att det nog inte slutar med bara denna kullen...

Namnet Smartfox kommer av att vår hane från Nordirland kallas Smarty och därför att både rävar och foxterriers är kända för sin intelligens och kvickhet! "Smart" kan ju också betyda snygg på engelska och det hoppas vi att våra hundar blir.

Vi har haft foxterriers sedan trettiotalet i vår familj på Stocksunds skola.

Så här började det:

”Ruffi”  hette en vacker strävhårig foxterriertik som min mormor i slutet av trettiotalet fick den stora glädjen att ta hand om åt en fin dam och hennes dotter som skulle resa utomlands. Tiken hade uppfostrats av den häst- och hundälskande dottern och hon hade blivit mycket lydig och kunde konster. Vovven hade fått lära sig allt på ett mjukt och trevligt sätt, eftersom dottern hade hand med djur, och var därigenom en mycket välmående och godmodig hund. I efterhand har jag ofta fått detta med den speciella dressyren berättat för mig, och jag har förstått att den varianten var annorlunda för sin tid.

Den fina damen kunde inte ordna saken själv, men hon ville att Ruffi, som tydligen var av fin stam – pappa hette Vassvikens Dick och mamma Keddy av Nordanfors – skulle få valpar. Hon parades och nedkom under våren 1940 i mormors kök med tre valpar, varav en dödfödd. De två levande var två hanar som kom att döpas till Penny och Rikki (Tikki Tavi). Vid valparnas födelse hade mormor händelsevis damens syster på besök och denna syster kunde inte tänka sig något förskräckligare än att de små valparnas svansar skulle klippas av! Hon till och med hotade med att säga upp bekantskapen med mormor om hon skulle ha kuperat dem, så Penny och Rikki växte till en början upp med långa svansar. Den fina damen i utlandet var nog inte alls nöjd med detta och inte mormor heller för alla foxterriers skulle ha korta svansar.

Penny och Rikki växte så det knakade och kissade och bajsade överallt, något som mormor mådde mycket illa av eftersom hon själv väntade barn. De två valparna var sinsemellan mycket olika då Rikki var trind, skinande blank i pälsen, svart och vit, medan lille Penny var tufsig och grå och lite ful. Valparna rusade runt i lärarbostaden och vi har fått höra hur roligt det så ut när de sprang, hur jobbiga de var som lite äldre valpar, samt hur enormt långa deras slingrande svansar var. (Lite längre för varje berättelse) Efter ett tag var det en lite snobbig herre som skulle köpa en av valparna och hans val föll naturligtvis då på den vackre Rikki  - dock blev det inget köp förrän svansen kortats till ”normal” längd hos veterinären...  Den lille stollige Penny bodde kvar något år, men ställde till så mycket besvär, bl a genom att springa till byn och dra stjärtfjädrar av folks höns med mera, att han fick flytta till en ny ägare (sedan hans svans kortats av den med...). Kanske tyckte mormor att det var mer jobbigt än hon tänkt sig att uppfostra Penny. Hon hade ju fått hans redan från början väluppfostrade mamma som sin första hund och den hunden gjorde ju aldrig något galet. Mormor trodde att det var för att Penny var en hane som han var så jobbig.

Nästa foxterriertik var det dags för år 1952 då min mamma fick sin första egna hund. Mormor hade läst i en annons att en farbror i grannskapet ville bli av med en vild unghund så hon ringde och hörde sig för lite om den. Eftersom hon inte ville ha någon ful hund hörde hon sig främst för om hur öron och så satt, men då snäste farbrorn att det lät som att hon bara var ute efter en utställningshund! Morfar och mamma åkte i varje fall och tittade på hunden. Farbrorn hade inte begripit sig på den lilla terriern som röjde runt och bl a sprang uppe på möblernas ryggar under spekulanternas besök. Hon hade tuggat på farbroderns franska skinnband och betedde sig överhuvudtaget inte alls som den andra hunden i familjen som var en sävlig Newfoundlandshund...

Morfar köpte i alla fall hunden som hette Fasanspårets Kiki och hon var mammas bästa kompis till sin död 16 år senare, men då  när hon kom till sitt nya hem tog hon sin vana trogen och satte tänderna i första bästa objekt, nämligen verandatrappan, och gnagde bort en bit, men då nöp mormor henne snabbt över nosen och sedan gjorde hon inget dumt mer. Kanske blev hon också så välanpassad för att hon hade hela gården full av skolbarn som ville leka med henne, hon fick också följa med på alla cykelturer, till kyrkan, till simskolan osv. Hundar var välkomna överallt på den tiden och de blev världsvana, pålitliga och socialt kompetenta. 

bild på Kikki

Sedan den ljuvliga lilla Kiki varit död ett tag stod inte mormor och morfar ut utan vovve (läs foxterrier), utan pratade med Hagroth på Fasanspårets om att få en ny hund från honom. Han hade då en tik som de kunde få låna som hette Dessi och hon bodde hos dem ett tag. Sedan lånade de Dessi II och fick sedermera en valp efter henne som hette Fasanspårets Tufsi.

Tufsi var riktigt busig och tuggade på saker och en dag när mormor kom hem hade Tufsi hittat syslöjdselevernas påsar med de just färdigställda klänningar som flickorna skulle visa på avslutningen nästa dag! De var ganska illa åtgångna när Tufsi lekt med dem. Som resultat av detta fick mormor sitta hela natten och sy om och laga och under tiden låg Tufsi under en byrå och passade på att hålla sig undan. Annars var Tufsi faktiskt ganska duktig för hon och mormor hade fått pokal på Brukshundsklubben!

Tufsi blev tyvärr bara tre år, för i samband med att hon var bortlämnad på pensionat drack hon gammalt stillastående vatten som stod under ett takdropp på pensionatet. Inom ett par dagar var hon död eftersom hon fick en hemsk maginfektion av detta. Riktig otur på en annars frisk och pigg liten hund!

Några år senare var mormor åter på jakt efter en foxterriertik och fick kontakt med en dam som ville ha en fodervärd till en niomånaders tik. Lilla Birdie (Ramona) kom på så sätt till familjen som nu utökats med två barnbarn. Hunden var nästan exakt en månad äldre än det minsta barnbarnet Anna.

bild på Birdie

För mig är Birdie den första hunden. Jag tillbringade all tid jag kunde med hunden hos mormor. Först tyckte jag att hon var läskig (hon bet mig nämligen när hon rusade runt), men inom något år var vi bästa vänner. Jag lekte alltid att jag hade en hundaffär ”kennel”  (där jag sålde hundar) där Birdie skulle säljas, först kammad och fin, naturligtvis. Mormor var spekulanten och skulle komma för att se på hunden. Egentligen hade jag velat ha många hundar för spekulanten att välja bland. När jag blev lite större gjorde jag (riktigt tjusiga) ritningar på hundgårdar och kojor som jag skulle ha när jag blev stor (med strävhåriga foxterriers i). 

Birdie blev våran sedan hon fått sina valpar 1976. Jag fick dock aldrig se valparna som Birdie fick för hon fick dem hos sin uppfödare, detta var jag mycket ledsen över, jag var bara sex år då.  Jag var också ledsen över att uppfödaren inte döpte valparna till de namn jag föreslog. Bl a tyckte jag att valparna skulle heta Ruffi, Penny, Rikki, Kiki, Dessi och Dessi, Tufsi och ”Lufsen”. Uppfödaren kallade dem istället Redhead Ruby, Roxy, Rosy, Romy, Rhoda, Rolex, Rocco och Robin. Om någon ägt eller känt någon av valparna skulle jag gärna vilja komma i kontakt med den personen för att höra lite om den.

Birdie blev en mycket välkammad hund, men jag vågade mig inte på att trimma, utan hon lämnades bort på trimning, så ibland var hon som ett får, ibland nytrimmad.

Birdie var en otroligt vänlig och trevlig liten hund. Hon lekte med oss i timmar och ställde upp på att hoppa den hinderbana vi byggde åt henne om och om igen bland annat. Jag läste Vi Hundägare och Hundkalendern under åttiotalet där Mickie Gustafsson och Anders Hallgren m fl skrev kloka saker om hundars beteende och uppfostran och jag provade allt på Birdie.  Det här med att man kommer långt med belöning med en terrier (hund), och om man kan få den att vilja samarbeta, tog jag till mig. Ibland blev det en del diskussioner hemma om vem som skulle uppfostra hunden, den som hade ”haft hund jämt” eller den som läst hundböcker och tidningar med en massa nya teorier i. I födelsedagspresent ville jag ofta ha böcker med titlar som Hunduppfödarens handbok och så, där jag även läste på om valpningar och så. Det gällde ju att vara förberedd... En dag skulle man kanske få chansen!

Under en promenad som vi barn tog med hunden en dag hamnade vi i ett åskväder och blixten slog ned i skogen intill oss med ett fruktansvärt dån. Vi blev vettskrämda och efter det blev Birdie hemskt åskrädd och rädd när hon hörde flygplan. Hon fick sättas ut i bilen varje gång där hon kände sig tryggare. Efter ett par dödsfall i familjen fick hon också skräck för att vara ensam hemma så det vidtog ett liv som lite styrdes av detta. Hon var ju så snäll och alla tyckte synd om henne. Faktiskt blev hon bättre när hon blev tolv, tretton år då hon blev lite lomhörd.  Hon blev sedan gammal samtidigt som hennes matte mormor blev gammal och de gick på små promenader som passade en äldre dam och hennes femtonåriga fox-dam. Birdie hölls av mormor slank och  välmotionerad och hade hälsan i hela sitt liv utom då hon fick livmoderinflammation och med undantag av en hud som inte var så bra.  Hon fick juvertumörer sitt sista år och slutade sin dagar 1988. Jag vet att mormor visste att det var sista gången de sågs när Birdie slutade äta och skickades med till Uppsala för att åka till veterinärhögskolan med sin hosta och knöliga mage.

När Birdie dött fanns det bara zebrafinkar i huset och saknaden efter en hund var svår. Dock ville inte mormor skaffa en ny hund eftersom hon var så gammal. Vi andra var mitt uppe i studier och jobb och då skaffar man inte hund.   

Tolv år senare bestämde jag att det absolut var dags för en ny foxterriertik! Hon skulle vara fin och ställas ut och bli mamma – kanske början på min uppfödning... Hon skulle bli väluppfostrad och tränad in i minsta detalj och hon skulle få ett härligt hundliv! Så mycket roligt hade ju hänt i hundvärlden på tolv år; agility, operant inlärning, shaping och klickerträning, aktiverande leksaker, tusentals olika sorters godis och tuggben och halsband och flexikoppel och reflextäcken och Biabäddar och syntetfällar och Gud vet vad. 

Som en liten inledning på det hela åkte mamma och jag och tittade på Grännautställningen 2000. Vi övernattade på ett slott i närheten och på grillkvällen kvällen innan gick vi fram till de församlade klubbmedlemmarna vid långbordet framför Läckerbitarnas stuga och klämde oss ned. Vi fick ett trevligt mottagande och fick en liten förhandstitt på några foxar, bla lilla Läckerbiten’s Honey Dew som var valp då.  Förväntansfulla gick vi till sängs den kvällen. Nästa dag var det dags för själva utställningen. Vi hade aldrig sett så många foxterriers på en gång och tyckte att vi hade kommit till himlen!! Alla hundarna var trimmade och hade burriga små ben och glad uppsyn.

bild på valpen Signe

Senare samma höst kom valpen Flying Fox Zingoalla, kallad Signe, in i våra liv och husse blev snabbt varse vad det innebär att vara gift med en rasfantast med uppfödarplaner. Det var foxterrier som gällde nu om dagarna! Internet ger en en del möjligheter att läsa på och kan vara ett eldorado för en kalenderbitare. Stamtavlor t ex är ju kul! Mamma å sin sida visste ju sedan förut hur det stod till med mattes hundintresse, men hon fick snabbt lära sig om utställningar och så eftersom hon är chaufför och bär burar på utställningsplatsen...

Signes början i utställningsringen finns som egen berättelse, som kan läsas här.

Signe skulle ju ha en kompis och då kom matte på att passa på att skaffa en trevlig liten hane. Extra kul var att han blev importerad så fick matte testa det också och fick god kontakt med engelska foxterrierklubbens webmaster.

bild på Smarty

Smartys resa till Sverige finns som egen berättelse, som kan läsas här.



Eva