Strävaren kom ut med en underbar bild på Robin och Lina, som satt till bords och väntade på klartecken att få sätta tänderna i varsin cocosboll. Det var då jag började tänka på att skaffa en vuxen hanne som kompis till min Signe.
Under våren hade nämligen en tanke på en ny hund (läs foxterrier) dykt upp. Signe (som just varit valp) var nu vuxen, utställd och vi hade provat på allehanda kurser. Jag ville ha fler hundar! Fler hundar att ställa ut, att gå ut med, att trimma på osv.Väntan på en eventuell sparad Signe-valp kändes lång men jag ville inte börja om helt och köpa en valp. När jag väl fått idÈn kändes det som en bra lösning med en hanne. Om han var fin och hade en stamtavla som tilltalade mig vore det ju bara kul.
Ungefär samtidigt fick jag tillgång till WFTAs hemsida ñ Engelska Strävhåriga Foxterrierklubbens. Där fanns en del annonser med valpar, avelshannar mm OCH en annons om en liten hanne som skulle omplaceras, eller îgå i pensionî som det uttrycktes i rutans rubrik. (Han hade inte fyllt fem år då....) Han var förfärligt söt på bilden och jag skickade iväg ett mail till kenneln för att höra mig för. En livlig brevväxling tog sin början. Jag fick fler bilder på hunden, îSmartyî, bilder på när han var valp, ställdes ut, stamtavla och bakgrunden till att han skulle säljas. Det faktum att uppfödarna sparat honom och en kullbror för att de var fina var roligt tyckte jag. Nu hade de dock använt brodern i aveln och ville gärna att någon annan intresserad tog den andra hannen och då husse här hemma givit sitt medgivande påbörjades arbetet med att ordna med papper, flygbiljetter och hotell.
Som en parentes vill jag här säga att det har varit arbetsamt med alla myndighetskontakter, tull, jordbruksverk, kennelklubbar osv i samband med vår import. Många motstridiga och felaktiga bud och besked om regler och avgifter och registreringsförfaranden har det varit och mitt tips till andra som vill importera är att man inte skall låta sig nöja med att bara tala med en myndighet EN gång. Deras misstag kan bokstavligen stå en dyrt och man måste kolla upp allt och dubbelkolla i omgångar.
Jag hade länge haft planer på att åka till England på Fox Terrier Clubs utställning (som är för både sträva och släta) med middag i augusti och när det visade sig att mina uppfödare skulle dit så bestämdes det att min nya hund skulle överlämnas då. Det hela utvecklade sig till ett oerhört spännande äventyr! Englandssemester, utställning och ny hund på samma gång.
Jag fick tag på ett otroligt trevligt hotell i en by i närheten av utställningen, Kegworth House, där ägarna Tony och Di gav mig ett rum med egen dörr till trädgården. Jag skulle ju bo på hotellet två nätter med Smarty. Jag anlände på fredagkvällen släpande på den enorma flygburen och en liten ryggsäck. Jag blev genast visad in i köket och blev serverad stora smörgåsar med enorma sillfilÈer på!
Nästa dag hade Fox Terrier Club ordnat med filmvisning för långväga gäster. Vi fick se gamla filmer från utställningar, gamla foxterrierprofiler, kända champions från svunna tider samt en film med jakthästar (om exteriör). Mycket roligt, även om jag inte kände samma igenkännandets glädje som de andra församlade. Det var många Ohh-anden och Ahh-anden och skratt som ackompanjerade bilderna på gamla farbröder i tweed och damer i dräkt med hövolmsfrisyr i utställningsringen.
Senare på dagen skulle mina uppfödare anlända med sina två juniorer och min nya vovve. Jag skulle hinna träffa honom ett par timmar och sedan lämna honom på hotellet i buren för att gå på jubileumsmiddagen. Detta var jag lite ledsen över, men uppfödarna Gerry och Kari hade försäkrad mig om att Smarty var en kennelhund och van att ta hand om sig själv. Faktiskt ville jag inte missa middagen heller.
Jag var på hotellet och vilade när uppfödarna ringde mig och sade att de hade kommit fram. Jag tog med koppel, bajspåsar, godis (man ville ju ligga bra till direkt) och alla papper. När jag kom till hotellrummet möttes jag av Gerry och Kari samt juniorerna (Smartys brorsbarn) som svansade runt oss. Gerry och jag började fylla i alla papper och sedan var det dags att gå ned till bilen och träffa Smarty! Första intrycket var att han var så liten, sedan hade de sagt att han skulle vara î-A sweetheartî och det var han. Han hade inte gjort så mycket i sitt liv förutom att vara på landet och sedan på ett antal utställningar, men han var mycket social. Jag tog med mig honom hem direkt till hotellet. Han var mycket duktig på att gå i koppel, men han visste inte att han hette Smarty och han kunde inga sådana där saker som en familjehund kan. Bland annat var han inte intresserad av godiset.
Festen började strax efter sju och vi blev bjudna på en ganska flott trerättersmiddag med vin. Gäster från îoverseasî blev uppropade och fick ställa sig upp och vinka. Jag blev placerad vid ett bord med bl a Billy Browne-Cole, som har kennel Travella och som också är domare. Richard Allen som är handler satt också där, samt uppfödare från Italien. Det var många bord och mycket folk. Billy Browne-Cole hade bra koll på uppfödare i Sverige och berättade bl a att Agneta ‰ inte bara var duktig utan också fruktansvärt rolig, sedan att han själv en gång höll på att bli svensk medborgare och så var det mycket avelssnack. (Det kom ju fram ganska snabbt att jag bara hade en tik som inte ens hade valpat, men jag fick ändå vara med i konversationen....). Billy Browne-Cole sade att tricket med avel var att man inte skulle spara på något som inte var tip-top , utan î-It must go!î Klart och koncist.
Efter några tal från olika medlemmar i klubben och The Kennel Club var det dags för dans, men då hade jag alltför dåligt samvete för lille Smarty och jag hastade hem till mitt eget hotell. Jag vågade inte ha Smarty lös på bastmattan - vem vet vad en hundgårdshund tar sig till ñ men vi kunde gosa ändå, gå ut och sitta i den prydliga trädgården på dagarna.
Dagen efter var det dags för utställning. Den otroligt hjälpsamme Tony körde mig, buren och Smarty till utställningen.(!) Där hjälpte jag till lite när det skulle putsas på mina uppfödares juniorer och så tittade jag på bedömningarna. Det var lite som hemma, med undantag av att många hundar var kritade och sprejade. Jag såg en släthårsfox som blev grundligt sprejad med något utanför ingången. Den såg sur ut. Det tvättades ben och skägg i små bunkar och en hund som var grådaskig och blekt färgad på morgonen kunde segla in i ringen med starka färger. Visst blev de snygga, men vi har snygga okritade hundar hemma också! Resultat från utställningen kan man hitta på www.wirefoxterrierassociation.co.uk.
På måndagen var det dags för hemresa. En taxi hämtade oss till tågstationen där det blev mycket uppenbart för mig hur jobbigt det är att släpa på flygbur, bagage och samtidigt hålla reda på en foxterrier som inte varit i stan förut. Till min undsättning kom en farbror ur personalen som slängde upp mig, Smarty och buren på en sådan där liten bil som de har på flygplatser och tågstationer. En sådan som säger îBeep, beepî och har en roterande lampa uppepå. Jag minns så väl hur den stackars Smarty som inte begrep något av detta att bli skild från de andra hundarna, att vara med mig i ett hotellrum, att se all tung trafik, att åka taxi osv, såg ut som om han trodde att han nu slutligen hamnat på en annan planet. Det var tåg som kom och gick, en massa folk som sprang, högtalarutrop och sedan detta att åka uppepå en pipande bil. Han formligen pressade sig mot mig i knät. Mig hade han ju i alla fall sett förut.
Tågresan gick bra, men sedan var det ju den långa resan kvar, nämligen flygresan. Jag hade fått försäkringar om att hundar brukade klara resorna bra och jag tror faktiskt att det var jobbigare för Smarty på den stora flygplatsen än att sitta i flyget. För matte var det oerhört jobbigt. Jag var helt slut efter allt släpande av bur på och av tåg och att försöka få Smarty matad och rastad då och då där det fanns en gräsplätt. Att äta själv var inte att tänka på. Var skulle jag ha gjort av buren och hunden?? Jag tror att jag sov hela resan.
Efter att sedan ha tjafsat en timme i tullen om att alla papper inte fanns på svenska blev vi hämtade av husse som var mycket spänd på hur den nya hunden såg ut och var. Vi åkte hem och arrangemanget hemma var att husse skulle vänta ute med Smarty medan jag hämtade Signe. Detta för att de skulle träffas på neutral mark. Smarty som nog undrat en del om vad som var meningen med allt som hänt de senaste dagarna drog en lättnadens suck när han fick syn på Signe. Han hade ju inte sett någon foxterrier på flera dagar mot att förut ha bott i stora hundgårdar med ett tjugotal andra. Signe (divan) hälsade nådigt på hunden som husse kom med och så fick han komma hem. (Där han glatt revirmarkerade i hörnen i några dagar)
När jag skriver detta har vi haft Smarty i lite mer än två månader. Han är en riktig kelgris och det fungerar bra med att ha två hundar. Sedan var det ju många saker som Smarty inte kunde. Träna med hjälp av godis, lyssna på oss, vänta osv. Den största utmaningen i träning av en gammal kennelhund är kontakten och inkallningen. Inga valptrick fungerar, t ex att börja springa, gömma sig, visa godis osv. Han är jätteduktig nu, men så har vi jobbat hårt med att lära honom hur man lär sig och blir belönad.
Eva Fornstedt Staflin